Ytterboda och Överboda

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Ytterboda och Överboda är de äldre gårdsklungorna placerade mitt i odlingslandskapet och nära Budåna, som sannolikt haft stor betydelse för livet i byn. Närmast bebyggelsen är betes- och odlingsmarkerna belägna på moränjord. Den historiska markberedningen har gett upphov till många odlingsrösen som särskilt i norr fortfarande skär genom landskapet. Här kan de krävande förhållanden som tidigare präglat jordbruket på den ofta magrare jorden Åsbygge fjärding tydligt avläsas. Söder om byarna övergår moränen till lera och glacial silt. Markerna har där varit tillsynes mer lättarbetade och landskapet domineras istället av de stora och öppna betes- och odlingsytor som annars påträffas exempelvis vid Dalälvsbyarna söderut. Kvarvarande avsnitt med öppen och hävdad odlingsmark kan berätta om de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byarna i äldre tider och har därför stora kulturvärden. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade, samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen bibehålls är dessutom mycket viktigt för byarnas karaktär.

Värden/var varsam med:

• Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  
• Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.
  
• Äldre odlingsrösen av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  
• Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Ytterboda och Överboda är bebyggelsen i de fyra äldre gårdsklungorna värdefull. Här är gårdarna bitvis tätt placerade och bildar gytter av företrädesvis faluröda byggnader i landskapet. Särskilt kring den genomlöpande Budgattu sluter sig gårdar bitvis tätt intill vägbanan på ett sätt som bidrar till att byarna är trivsamma och vackra att vistas i.

Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

• Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med fyra historiskt åtskilda byklungor med betes- och odlingsmarker emellan. Under det sena 1900-talet har utrymmet mellan de olika gårdsklungorna delvis bebyggts med bland annat småhus, vilket försvårar avläsbarheten av det äldre bebyggelsemönstret. I framtiden bör nya gårdar tillkomma så att de förstärker befintliga klungor, snarare än att glesa ut dem.
  
• Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Strukturen är särskilt tydlig i Ytterbodas bykärna, kring fyrvägskorsningen mellan Budgattu och Ytterbodavägen.
  
• Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Ytterboda och Överboda finns ett flertal gårdar med helt eller delvis bevarade månghussystem. Där konstitueras hela gårdens byggnadsbestånd av ålderdomliga timmerhus som ensamma eller i längor om två placerats kring gårdstunen. Det finns även många välbevarade äldre bostadshus i timmer - företrädesvis enkelstugor och parstugor. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Särskilt utmärkande är byggnadsminnet Fräsgården i Ytterboda, samt den fyrkantsbyggda gård som finns på fastigheten Överboda 12:14. Dessa gårdar har bibehållit nästan hela sina respektive byggnadsbestånd från åtminstone tiden kring 1800-talets mitt. I den norra delen av Överboda finns en annan anmärkningsvärd kringbyggd gård med en parstuga i två våningar och bevarat äldre fäjs.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och parstugor. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Ytterboda 5:15, Ytterboda 3:8, Ytterboda 7:7, Ytterboda 13:1, Överboda 22:5, Överboda 5:26, Överboda 5:28, Överboda 1:8, Överboda 2:12, Överboda 8:9 och Sätra 7:14. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten.
  
• Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.
  
• Byggnadsminnet Fräsgården samt den kringbyggda gård som finns på fastigheten Överboda 12:14 är i detalj och helhet omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen i Leksand i äldre tider. Befintliga byggnader kring gårdstunen eller utanför (härbren, smedjor, torkhus med mera) bör inte rivas, bortflyttas eller väsentligen förändras. Eventuella förändringar av byggnadsminnet är tillståndspliktiga enligt Kulturmiljölagens tredje kapitel.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. I Ytterboda förekommer dessutom två gårdar där manbyggnaderna är gulfärgade. Även dessa bör bevaras i befintlig färgsättning trots att de avviker från bymiljön i övrigt.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Ytterboda och Överboda finns fortfarande två helt fyrkantsbyggda gårdar och även ett större antal gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Vissa av gårdarna har helt eller delvis intakt månghussystem. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Även i Ytterboda och Överboda har detta förekommit. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Det har även varit vanligt att äldre timmerhus, ofta trösklogar, sammanbyggts till slutna längor eller vinkelformade enheter med ny foderbod- och ladugårdsdel. I den södra delen av Överboda finns också många gårdar som i sin helhet tycks ha tillkommit under det sena 1800-talet, dock med kringbyggd grundform. Den täta och slutna karaktären kvarlever således, förändringarna till trots, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• De fyrkantsbyggda och kringbyggda gårdarna som finns på fastigheterna Ytterboda 1:9, Ytterboda 3:8, Ytterboda 5:15, Ytterboda 10:6, Ytterboda 7:7, Ytterboda 13:1, Överboda 15:1, Överboda 12:14, Överboda 11:3, Överboda 10:17, Överboda 13:6, Överboda 5:26, Överboda 1:8 och Sätra 7:14.
  
• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom därför under perioden också nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus, samt även nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Ytterboda och Överboda finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskaraktär. Det finns även exempel på enstaka välbevarade bostadshus från perioden. Dessa gårdar och byggnader kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden. Vissa av manbyggnaderna har dessutom stora utseendemässiga kvaliteter, vilket förstärker värdet. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda enheter, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Särskilt utmärkande bland de gårdar som genomgått förändringar under det sena 1800-talet är den påkostade kringbyggda Fräsgård som finns på fastigheten Ytterboda 3:8. På gården finns exempelvis en synnerligen välbevarad salsbyggnad med detaljer i snickarglädjestil. Byggnaden är av en typ som började förekomma i Leksand i högre utsträckning först i samband med det sena 1800-talets välståndsökning. Till gården hör även, som tidigare nämnt en större utbyggd ladugårdsdel med gjutmursväggar, troligen samtida med salsbyggnaden. Även i södra delen av Överboda finns flera gårdar med sen 1800-talskaraktär.

Värden/var varsam med:

• Gårdar som påtagligt förändrats under det sena 1800-talet samt även gårdar som tillkommit under den perioden. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Ytterboda 4:7, Ytterboda 7:7, Överboda 15:1 och Överboda 11:3. Den västra Fräsgården på fastigheten Ytterboda 3:8 och särskilt den salsbyggnad som beskrivs ovan är synnerligen välbevarad och har särskilt kulturvärde.
  
• Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande salsbyggnader och korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  
• Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  
• Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  
• Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning. Befintlig ljusgul färgsättning på salsbyggnaden på fastigheten Ytterboda 3:8.
  
• Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Den senare kom att utvecklas och återbrukas vid detaljutformningen på fritidshus konsekvent åtminstone fram tills 1940-talet. Detaljer som kännetecknar dalaromantiken är bland annat allmogefarstukvistar, kronskorstenar, blyspröjsade fönster, bruksmursgrunder, vindflöjlar och dalablå detaljutformning.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i att i större utsträckning än tidigare följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer så som allmogefarstukvistar, blyspröjsade fönster och den dalablå färgen fortsatt var populära, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar. Andra detaljer som är typiska för timmerhus tillkomna efter 1950 är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I många trädgårdsanläggningar från tiden finns också påkostade stensättningar i röd sandsten (älvdalskvartsit).

I Ytterboda och Överboda finns flera timmervillor från tiden efter 1900-talets mitt. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet. Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

• Timrade småhus tillkomna efter 1900-talets mitt. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Överboda 14:13, Ytterboda 4:6 och Ytterboda 2:9. På den sistnämnda fastigheten finns en lekstuga eller gäststuga med klovtak (nävertak med timmerklovor ovan), vilket är anmärkningsvärt. Också på fastigheten Sätra 8:15 i Överboda finns en särskilt värdefull modernistisk timmervilla. Byggnaden ritades av och uppfördes åt byggnadsingenjör Benny Agnas med familj år 1960. Byggnaden är välbevarad med ett flertal drag som är karaktäristiska för de timmerhus som byggdes under bland annat 1960-talet. En anekdot är att bandet Överboda Brass med kompgrupp och brass-sektion startade och spelade i husets källare kring 1970.
  
• Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  
• Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintliga utformning beträffande tak och takmaterial i form av enkupiga lertegelpannor.
• Befintliga kontursågade (krusade) vindskivor där de förekommer.
  
• Befintliga klovtak.
  
• Befintliga skorstenar.
  
• Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga utformning beträffande fönsteromfattningar. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm.
  
• Befintliga ytterdörrar i trä med exempelvis rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  
• Befintliga belysningsarmaturer.
  
• Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  
• Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.

Vattenkraften från Budåna har länge nyttjats till för exempelvis skvaltkvarnar och senare tullkvarnar, där bönder från byn kunde mala spannmål till mjöl. Skvaltkvarnarna i Överboda låg vid bron över ån strax norr om den nuvarande majstångsplatsen. På den platsen finns i dag en grupp med härbren samt även en smedja med kolhus. I Ytterboda låg skvaltorna längs ån söder om den äldre bykärnan.

Söder om Fräsgården finns en större kvarnbyggnad som byggdes av Fräs Jonas Jonsson för elkraft, tröskning, snickeri och som kvarn. Byggnaden nyttjades under 1940-talet som snickerifabrik och under 1950-talet som »plastikfabrik«, där bland annat väskor tillverkades. Byggnaden har också inrymt bageri. Byggnaden är än idag utmärkande och till stor del välbevarad. Av särskilt intresse är att byggnaden har viss anknytning till de bisysslor (i det här fallet finsnickeri) som var nödvändiga i det äldre bondesamhället.

Det har även förekommit industriverksamheter där sågverket vid Ryttardammen utmärker sig. Leksboda sågverk eller Ryttarsågen som den kallades, uppfördes 1917 och är beläget på en plats som kallas Hyttänget. Anläggningen är en av få kvarvarande i Dalarna som drivs enkom på vattenkraft. Från sågverket och nedströms finns också lämningar av järnframställning i form av slaggvarpar, vilket är ytterligare ett spår av de många verksamheter som funnits längs ån genom tiderna. Det finns även flera tvättstugor till gårdarna i byn.

Sammantaget kan de olika lämningarna och anläggningarna berätta om vattenkraften och hur den i olika tider nyttjats för att gynna livet i byarna. Ryttarsågen, Slaggvarparna, Fräs Jonas Jonssons kvarnbyggnad, tvättstugorna och systemet av uppdämningar som finns längsmed ån har särskilt kulturvärde och anläggningarna bör i sin helhet bevaras. Vid ån i västra delen av Ytterboda finns också en gammal byggnadskran som har särskilt kulturvärde.

År 1914 öppnade Södra Dalarnes Järnväg sträckan Knippboheden – Rättvik. Järnvägen gick förbi Ytterboda och Överboda, som fick en egen station som döptes Leksboda. Karl Erik Forsslund ansåg att namnet var av en olycklig konstruktion och hade hellre sett att den kallats för »Leksands Boda«. Tågstationen, som upphörde på 1970-talet, finns fortfarande finns bevarad. Byggnaden är i nationalromantisk stil av samma slag som stationerna i Noret, Plintsberg (Tällbergs station) och Häradsbygden – en faluröd rektangulär byggnad med brant sadeltak och småspröjsade fönster med kraftigt markerade sidobrädor. Farstukvisten som är vitmålad anspelar mot de äldre farstukvistar med rundsvarvade stolpar som finns på exempelvis Fräsgården, men i en mer avskalad form med annorlunda proportioner. Även de kontursågade vindskivorna utmärker byggnaden. Invid stationen fanns förut en storskalig utskeppningsterminal för frakt av timmer på järnväg. Anläggningen tillkom i samband med att flottningen på Österdalälven upphörde kring 1970 och nyttjades in på 1990-talet. Järnvägsstationen kan berätta om järnvägsnätets utbyggnad i Dalarna samt om nationalromantiken ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv och har därför kulturvärden.

Värden/var varsam med:

• Byggnadens befintliga stomme och form samt takform och takvinkel.
  
• Befintlig utformning beträffande locklistpanel som fasadmaterial.
  
• Befintlig faluröd färgsättning med vita detaljer beträffande vindskivor, takutsprång, fönster, fönsteromfattningar och farstukvisten. Flera av byggnadens ytterdörrar är utbytta.
  
• Befintlig utformning beträffande vindskivor, takutsprång och skorsten.
  
• Befintliga träfönster och äldre kvarvarande ytterdörrar. Befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar.
  
• Befintlig farstukvist.
  
• Byggnaden är tillbyggd söderut med en skinnateljé sannolikt uppförd under 1970-talet i tidstypisk stil. Tillbyggnaden är inklädd med faluröd fjällpanel och har motfallstak med sarg. Det finns även ett bevarat magasinshus tillhörande stationen som har kulturvärden.

Den första handelsboden i Ytterboda lär ha funnits i den västra Fräsgården (ej byggnadsminnet). Senare övergick verksamheten till det idag faluröda korsplanshus som finns strax nordväst om fyrvägskorsningen i Ytterboda, och därefter till den faluröda långsmala byggnad med mansardtak som finns strax norr därom. Handelsboden nedlades 1971 men den sistnämnda byggnaden finns bevarad i förhållandevis ursprungligt skick.

Handeln i Ytterboda etablerades under 1800-talet och cementerades som en självklar institution i byn till följd av näringsfriheten 1864. Näringsfriheten, och den ökade verksamhetsetablering som den medförde, var ett viktigt steg för industrisamhällets tillkomst i Sverige och i Leksand. I takt med att nya företag uppkom och jordbruket effektiviserades fick befolkningen ett större ekonomiskt överskott. Pengarna kunde bland annat kunde spenderas på nya konsumtionsvaror, verktyg och ägodelar. Idag kvarstår spåren av Ytterbodas handelsbodar tydligast i den långsmala faluröda byggnad med mansardtak som finns på fastigheten Ytterboda 14:8. Affärsverksamheten inrymdes i byggnaden från och med 1900-talets första hälft tills dess att den nedlades 1971. Byggnaden kan berätta om hur nya verksamheter och handelsplatser etablerades i byarna i och med industrisamhällets intåg i Leksand under 1900-talet första hälft och har särskilt kulturvärde.

Intill handelsboden i norr finns ett reveterat vitt vinkelhus som uppfördes som bostad 1920. Byggnaden är inte anknuten till handeln men utgör ett bra exempel på den typ av bebyggelse som uppfördes i Leksandsbyarna till följd av industrisamhällets förändringsvågor. Byggnaden är välbevarad och med mycket hög utformningsmässig kvalitet, och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga former och volymer. Byggnadernas befintliga fasadkompositioner.
  
• Befintlig utformning beträffande takkupor, takutsprång, vindskivor, takform och tvåkupiga takpannor i lertegel som takmaterial. Befintliga skorstenar.
  
• Befintlig karaktär och utformning beträffande den reveterade fasaden på den norra, äldre byggnaden - slätputsad vit med rika profilerade listverk och fönsteromfattningar.
• Befintlig årtalsangivelse i putsen.
  
• Befintlig utformning beträffande faluröd liggande slätpanel som fasadmaterial på den södra, nyare byggnaden.
  
• Befintliga entrépartier, glasverandor, dörrar och belysningsarmaturer.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig färgsättning beträffande kromoxidgröna detaljer på det äldre huset och den ljusgula butiksytterdörren på den nyare byggnaden. Befintlig vit färgsättning beträffande fönster- och dörromfattningar, knutbrädor och vindskivor på den nyare byggnaden.