Skinnaråsen

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar, så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Skinnaråsen omnämndes redan vid fäbodinventeringen 1663 som en fäbod med tre brukare från byarna Rälta, Gärde och Smedsarvet (Smedby i Häradsbygden). Fäbodstället nyttjades som hemfäbod med åker och slåttermark, vilket även är tydligt idag genom den rika förekomsten av bland annat odlingsrösen. Fäbodstället uppvisar även många spår från den historiska djurhållningen, bland annat genom förekomsten av gärdesgårdar mot den gamla fägatan – den nuvarande bilvägen genom Skinnaråsen. Fäbodstället har i sin helhet ett mycket högt kulturvärde, i synnerhet beträffande den öppna före detta odlingsmarken och dess kuperade och småbrutna karaktär med lövträd, enar och odlingsrösen samt de välbevarade kringbyggda fäbodgårdar som fortfarande finns på platsen. Vid sidan av de äldre välbevarade fäbodgårdarna finns ett antal nyare fritidshus som inverkar negativt på fäbodställets ålderdomliga karaktär.

Värden/var varsam med:

• Kunskap och förståelse om att Skinnaråsen varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året historiskt.
  
• Det befintliga systemet av gärdesgårdar i Skinnaråsen. Gärdesgårdar nyttjades historiskt för att hålla djuren borta från tomtmark och inägomark på väg till skogsbetet.
  
• Lämningar av äldre fäbodgårdar och andra strukturer kopplade till fäboddriften, däribland odlingsrösen, kallkällor, vallristningar, fossil åkermark och terrassodlingar.
  
• Den rika förekomsten av ålderdomliga timmerhus som nyttjats för djurhållningen och jordbruket.
  
• Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  
• Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Trots att Skinnaråsen inte i ordets rätta bemärkelse är en by har fäbodstället formen av en komplex och utspridd klungby. Bebyggelsen är i hög grad lokaliserad kring en central genomlöpande fägata (nuvarande bilvägen genom Skinnaråsen) och flera gårdar är belägna högt, sannolikt med syfte att få god avvattning. Strukturerna är värdefulla eftersom de är typiska för Leksand och Övre Dalarna och kan berätta om hur bebyggelsen växte fram över tid, organiskt och efter landskapets förutsättningar.

Värden/var varsam med:

• Den organiskt framvuxna bebyggelsekaraktären där fäbodgårdarna är placerade i täta gårdsklungor utefter landskapets möjligheter och begränsningar. Att bebyggelsen har tydlig karaktär av klungby med många små gårdsklungor.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Skinnaråsen är timrade och på flera fäbodgårdar finns mycket ålderdomliga timmerhus som tillsammans och enskilt utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1935 (fäboddriften nedlades i mitten av 1930-talet) särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Samtliga manbyggnader och fäbodstugor uppförda innan 1935. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar; tegeltak; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Gärde 10:16, Norr Rälta 6:3, Yttermo 36:7, Gärde 14:9, Gärde 13:16, Smedby 9:22, Smedby 10:8, Smedby 1:19, Smedby 7:15, Smedby 7:24 och Smedby 2:13.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1935. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodställenas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Mjälgen 6:10, Gärde 10:16, Norr Rälta 6:3, Yttermo 36:7, Gärde 14:9, Gärde 13:16, Smedby 9:22, Smedby 10:8, Smedby 1:19, Smedby 7:15, Smedby 7:24 och Smedby 2:13.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en och en halv våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. På äldre oförändrade fäbodgårdar är det ovanligt med vita och röda detaljer samt faluröda fasader. Naturligt grånade byggnader bör även idag bibehållas omålade, om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en och en halv våning.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  
• Att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel och som takmaterial.
  
• De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

I Skinnaråsen finns flera fortfarande fyrkantsbyggda gårdar samt gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor av gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är dock inte fallet i Skinnaråsen, varför många av de gårdar som finns på fäbodstället har mycket höga kulturvärden. Den täta och slutna karaktären utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Yttermo 9:8, Norr Rälta 6:3, Gärde 14:9, Yttermo 36:7, Smedby 9:22 och Smedby 2:13.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  
• Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.