Hälla

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingslandskapet kring Hälla bär i huvudsak en stor och öppen karaktär, med avbrott för två holar med bebyggelse. Den stora och öppna landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den omfattande, täta och utbredda bebyggelsen i Hälla. Jordbruket på de förhållandevis rika sedimentjordarna närmast Dalälven möjliggjorde nämligen att byarna där kunde växa sig stora jämfört med byar på magrare jord, så som Hisvåla-Grytberg och Hästberg. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet.

Värden/var varsam med:

• De stora och öppna hävdade odlingslandskapen mellan byn och Öster­dalälven.

De flesta av Dalälvsbyarna var ursprungligen belägna nära älven, för att senare flytta upp mot mer höglänt mark. Anledningarna till en flytt kunde exempelvis vara att byn ursprungligen låg på mark som bättre lämpades till att odla när befolkningen ökade. Byar kan även ha flyttat succesivt över lång tid, exempelvis genom att nya gårdar efter generationsskiften anlagts på avlägsna platser som senare förtätats i samband med arvsskiften. Ytterligare en anläggning till flytt kan ha varit problem med översvämningar vid vårfloder, och att strandlinjen eroderats över tid. Byn Utby i Häradsbygden försvann under slutet av 1700-talet, möjligen på grund av undermineringar av strandbrinken där byn låg. Gårdarna flyttades sedan succesivt till andra närbelägna byar. Bytomten där Utby låg finns kvar idag, men har delvis rämnat ner i älven. Hälla har sannolikt flyttats i omgångar från ett läge vid älvstranden till sin nuvarande placering. I Byar och fäbodar i Leksands kommun framhålls att den stora holen Skogsbacken sannolikt var en tidig etapp i byns flytt, och kan därmed vara den äldsta nuvarande bydelen. Skogsbackens placering, omgiven av odlingsmark och mittemellan den förmodade ursprungliga bytomten och resterande delar av den nuvarande byn, bedöms återspegla ett steg i den succesiva flytten av byn Hälla. Detta är värdefullt eftersom sambandet förklarar byns något särpräglade bymönster och karaktär, samt är ett fysiskt exempel på en historisk företeelse som varit viktig och tongivande i de flesta av Dalälvsbyarna.

Värden/var varsam med:

• Uppdelningen av bebyggelsen flera urskiljbara byklasar, och att holen Skogsbacken är belägen tydligt avskild från övrig bebyggelse.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

Hällas karaktär med flera byklungor varav två är belägna på holar i odlingslandskapet är värdefull eftersom den är karaktäristisk och typisk för Leksand och Övre Dalarna. De organiskt framvuxna och bitvis mycket täta bymiljöerna är dessutom trivsamma och vackra att vistas i. Att bebyggelsens utvecklats med hänsyn till landskapets förutsättningar syns särskilt tydligt i den ensligt belägna holen Skogsbacken, som omges av odlingsmark. Även i den norra delen av byn som breder ut sig över en bitvis skarp sluttning är det tydligt att landskapet påverkat hur byn utvecklats, gårdar placerats och byggnader uppförts.

Värden/var varsam med:

• Hällas befintliga karaktär med tre tätt bebyggda byklungor varav två är belägna på holar i odlingslandskapet.
  
• Att bebyggelsen i alla tre av Hällas byklungor är tydligt koncentrerade till höjdlägen ovan det öppna odlingslandskapet.
  
• Områden, korsningar och gaturum i byn där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna. I Hälla är många hus knuttimrade och uppförda under 1700-talet och framåt. De flesta bostadshusen i byn är sannolikt uppförda under 1800-talet eller under 1900-talets första hälft. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Hälla finns en utmärkande mängd bevarade äldre bostadshus, och även många gårdar som fortfarande är kringbyggda med ålderdomliga ekonomibyggnader i timmer. Den stora mängden ålderdomliga hus kan berätta mycket om livet i Leksand och Övre Dalarna i äldre tider, samt timmerhuskulturens utbredning historiskt. Att många hus är välbevarade förstärker värdet, eftersom dessa byggnader på ett mer pedagogiskt vis kan användas för att berätta om och förstå den äldre timmerhuskulturen. Husen är dessutom ofta mycket vackra, och med höga hantverksmässiga kvaliteter som bidrar till att göra hela byn trivsam och intressant att vistas och bo i.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Hälla 12:7, Hälla 8:4, Hälla 2:14, Hälla 7:6, Hälla 18:3, Hälla 2:3, Hälla 30:3, Hälla 3:8, Hälla 16:2, Hälla 4:3, Hälla 5:10 och Hälla 13:13. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla exempel på gårdar där ålderdomliga ekonomibyggnader finns är Hälla 12:11, Hälla 8:4, Hälla 9:4, Hälla 18:3, Hälla 3:8, Hälla 4:5 och Hälla 5:10.
  
• Timmerhus som smejan och de skvaltor som fortfarande finns längs Rombäcken. Byggnaderna är en viktig del i timmerhuskulturen även om de inte står invid ett gårdstun.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. I Hälla förekommer även att detaljer så som fönsterbågar och dörrar på äldre byggnader är målade i en kromoxidgrön, ljust pariserblå, eller matt pariserblå kulör.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  
• Pariserblå eller kromoxidgröna detaljer på dörrar och fönsterbågar.

I Hälla är de flesta gårdarna kringbyggda på två, tre eller fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Hälla 16:12, Hälla 3:8, Hälla 18:3, Hälla 13:10 och Hälla 12:11 tillhör en idag förhållandevis ovanlig typ. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byn. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

På fastigheten Hälla 30:1 finns ett missionshus som sannolikt uppfördes under det sena 1800-talet. Byggnaden är anknuten till berättelser om folkrörelsernas framväxt i byarna och är därför värdefull.

Värden/var varsam med:

• Byggnadens befintliga faluröda blottlagda timmerstomme.
  
• Befintlig vit färgsättning på knutbrädor, vindskivor, takutsprång och taktassar, fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintliga äldre fönster och dörrar.
  
• Befintligt tegeltak och skorsten.

På fastigheten Hälla 8:10 finns en lanthandelsbyggnad (f.d Konsum) som uppfördes 1931. Byggnaden är av en typ som är vanlig bland lanthandlarbutiker från samma tidsperiod. Stilmässigt finns former och detaljer som är typiska för den svenska funktionalismen – samtidigt är byggnaden rödmålad, vilket kan tolkas som ett försök att få byggnaden att bättre smälta in i bymiljön. Lanthandelsbyggnaden är i sin helhet värdefull eftersom den är ett intressant spår från den utbyggnad av handel och service som ägde rum i vissa av Leksands byar kring 1900-talets mitt.

Värden/var varsam med:

• Byggnadens befintliga form, rektangulär med flackt sadeltak.
  
• Byggnadens befintliga fasadtyp och färgsättning, faluröd locklistpanel med vita detaljer i form av knutbrädor, vindskivor, fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig fönstersättning och utformning av byggnadens gavelparti mot Sågmyravägen.
  
• Befintliga fönster och dörrar.
  
• Befintlig skorsten och befintligt tegeltak.

Vid en badplats till Österdalälven sydväst om Hälla finns ett omklädningsrum som ursprungligen uppfördes som färgeristuga av Gustaf Ankarcrona. Byggnaden användes för undervisning i äldre metoder för färgframställning och hur färgning av persedlar tillhörande de gamla sockendräkterna. Ankarcrona hade ett nära samarbete med Stenback-kvinnorna i Hälla, vilket i Byar och fäbodar i Leksands kommun framhålls som en anledning till att denna verksamhet förlades till just den platsen. Byggnaden är värdefull eftersom den är indirekt anknuten till berättelsen om hembygdsrörelsens framväxt i det tidiga 1900-talet. En annan anekdot anknuten till platsen berör de kyrkbåthus som tidigare fanns på platsen, varifrån Hälla- och Rommaborna reste till Kyrkudden vid mässor och högtider. Den 2:a augusti 1857 bevittnade Arthur Hazelius, som senare skulle grunda Nordiska museet och Skansen, de sockenklädda bybornas utläggning och båtfärd mot kyrkan, och fick själv åka med i Romma bys båt. När han återvände 1872 senare var de traditioner han bevittnat på tillbakagång, vilket säkerligen inspirerade till grundandet av ovannämnda institutioner.