Sångberget
Sångbergets fäbodar är belägna i den södra delen av nuvarande Leksands kommun, nära gränsen mot Floda socken i nuvarande Gagnefs kommun.
Historik
Sångberget är ett fäbodställe i Härads fjärding i Leksands socken. Sångberget har fått sitt namn efter den närbelägna sjön Sången, vars namn enligt uppgift ska komma ur adjektivet sandogher eller »sandig«. Mycket riktigt är Sångens stränder och botten av sandig jordmån. I närheten finns Matsbodarna som ibland också kallats för Sångberget. Därför har de två Sångbergen ibland kallats för Djura Sångberget (den fäbod som här avses) och Leksands Sångberget. Fäbodstället var det sjunde största i Leksand vid tiden för storskiftet, som inträffade på 1820-talet. Då fanns 23 fäbodstugor på fäbodstället. Idag återstår endast ett halvdussin fäbodstugor samt 16 andra byggnader företrädesvis i form av stall och härbren. I fäbodinventeringen från 1664–1664 benämndes Sångberget som en fäbod som brukades av allmogen i Hedby. År 1686 uppgavs dock Hedby sakna fäbodar. Vid storskiftet hade bönder från Djura och Hedby andel i fäboden. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1955. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.
Landskap och placering
Sångbergets fäbodar är belägna i den södra delen av nuvarande Leksands kommun, nära gränsen mot Floda socken i nuvarande Gagnefs kommun. Fäbodstället är högt beläget strax norr om Sångbergets topp, cirka 400 meter över havet. Nedanför en brant sluttning i väster finns sjön Sången. Norrut finns Kägelberget och österut Matsbodberget. Söderut sträcker sig kuperade skogsmarker som avgränsar mot Floda socken. Sångberget nås idag av en skogsbilväg från öster, men tre äldre vägar sammanstrålar också på fäbodstället. Från norr kommer fäbodstigen från Ljusbodarna, från öster kommer fäbodstigen från Matsbodarna (sammanstrålar med skogsbilvägen) och från väster en fäbodstig från Bjönnberget.
Fäbodgårdarna på Sångberget är grupperade i en gles västlig klunga om fyra gårdar och en tätare men östlig klunga om två gårdar. Nyligen har skogen kring de västligast belägna fäbodgårdarna avverkats, varvid öppen kontakt mellan dessa gårdar återtagits. Marken brukas emellertid inte för odling eller djurhållning. Den östra klungan är ännu omgärdad av tät skog med många lövträd. Möjligen har lövträden en gång nyttjats som källa till foder för djuren på fäbodstället. Strax söder om klungan finns nämligen en stor timmerbyggnad som sannolikt uppfördes som lövlada. Området mellan de två klungorna är rikt på lämningar efter äldre bebyggelse och i skogarna runt omkring finns talrika lämningar av före detta odlingsmark. Söder om Sångbergets topp finns en lämning från ett kvarnstensbrott.
Gårdsformer och gårdsstrukturer
De byggnader som kvarstår på fäbodstället i form av fäbodstugor och ekonomibyggnader är förhållandevis glest grupperade, dock med viss antydan till kringbyggda grundformer. Fäbodstugorna på Sångberget är enkelstugor. I övrigt finns flera stall och härbren samt enstaka fähus.
Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning:
Nästan alla byggnader på fäbodstället är knuttimrade, långsmala och med sadeltak i vinkel omkring 30 grader. De flesta av fäbodställets byggnader är naturligt grånade eller solbrända.
Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.
Många tak täcks av tvåkupiga lertegelpannor. Det förekommer även flera plåttak.
Skorstenar är oftast i lertegel av enkelt snitt.
Det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor.
Äldre bevarade ytterdörrar är ofta enkla och i trä.
Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.
Alla fäbodstugor utom en har genomgått mer eller mindre omfattande förändringar under det senaste halvseklet. Däribland tillbyggnad av större altaner, dörrbyten och fönsterbyten.
Utmärkande drag och övrigt
På fäbodstället finns sex gavelhärbren med laggtak och ett långsideshärbre som kan vara från 1500-talet (Djura 6:25). Laggtak är en form av undertak konstruerat av timmerlaggar som vilar på byggnadens gavelrösten. Takvarianten var vanlig fram tills 1700-talet, och ersattes sedan av tak med åsar och ovanpåliggande brädor. De byggnader som har laggtak är därför sannolikt uppförda åtminstone innan 1800-talen, men flera av de byggnader med laggtak som påträffats i Sångberget kan vara betydligt äldre.
Vid sidan av de ålderdomliga härbrena förekommer en ålderdomlig variant av stall utan portlider som är vanlig på Djurafäbodarna. Byggnadstypen är högsmal, till formen likt en enkelloge, och har på ena långsidan en dörr för hästen samt en högt placerad lucka till ett utrymme som sannolikt nyttjats som foderbod eller lada. Byggnadstypen är vanligen timrad som ett enda stort rum, men avdelas möjligen interiört genom en avbalkning. Foderbods- eller ladudelen har vanligen ett väl tilltaget golv ett par stockvarv upp från marken. Ibland förekommer förtak liksom på en tröskloge. På fäbodstället finns även flera ålderdomliga timrade fähus.
Kring den östra klungan med fäbodgårdar finns en mångfald av lövträd som kan ha använts för foderinhämtning till djuren på fäbodstället. Några träd bär möjligen spår av hamling och på platsen finns även en stor timmerbyggnad som kan ha nyttjats som lövlada vilka, om så är fallet, är intressanta spår av fäboddriften.
Värden
Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.
Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia.
Värden/var varsam med:
- Platsnamnet Sångberget.
Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.
Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.
Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.
Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.
På Sångbergets fäbodar återspeglas fäbodväsendet i huvudsak genom förekomsten av fornlämningar från äldre fäbodgårdar samt från före detta odlingsmark och annan verksamhet. Även det kvarvarande byggnadsbeståndet kan berätta om fäboddriftens olika förhållanden. Exempelvis finns bevarade fähus som kan berätta om djurhållningen, samt en mångfald av härbren som antyder att åkerbruk bedrivits på platsen. Kvarvarande äldre timmerhus samt spår av tidigare gårdar, jordkällare, tidigare brukad inägomark, hamlade träd, ängsrester, vallristningar och gamla lötar återspeglar fäboddriften i äldre tider och bedöms därför ha mycket höga kulturvärden. Välbevarade äldre timmerhus bedöms ha särskilt kulturvärde.
Värden/var varsam med:
- Kunskap och förståelse om att Sångberget historiskt varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året.
- Spår av djurhållningen i form av gärdesgårdar, fägator och bevarade fäjs. Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
- Spår av jordbruk på fäbodstället. Odlingsrösen, gärdesgårdar i sten, fornlämningar av fossil åkermark, lador och härbren vid fäbodgårdarna.
- Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och jordkällare.
- Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
- Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.
Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.
Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.
Bebyggelsen vid Sångberget konstitueras i sin helhet av äldre timmerhus både i form av äldre fäbodstugor och ekonomibyggnader. Timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och bedöms därför ha särskilt kulturvärde, trots att vissa förändringar inträffat under det senaste halvseklet, företrädesvis beträffande fäbodstugorna. Särskilt kulturhistoriskt intressanta är de härbren som finns på fäbodstället, varav de flesta har laggtak, och ett kan vara senmedeltida (på fastigheten Djura 6:25). Det förekommer även flera ålderdomliga stall av en variant som tycks vara vanligt förekommande på fäbodar tillhörande byar i Djurabygden. På fastigheten Djura 24:13 finns dessutom en mycket välbevarad äldre fäbodstuga.
Värden/var varsam med:
- Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
- Samtliga fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönster tillkomna innan 1950; befintliga dörrar tillkomna innan 1950 samt förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; befintliga äldre skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak.
- Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
- Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.
Värden/var varsam med:
- Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
- Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
- Att husen står tätt intill varandra.
- Tegel och galvaniserad sinuskorrugerad plåt alternativt pannplåt som takmaterial.
- De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.
Karta över kulturmiljöer
I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.
- I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
- Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
- Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
- I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.
Teckenförklaring till kartan
Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:
- Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
- Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
- Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.
Viktigt om bedömningar
Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.
De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.
Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.
Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Sidan uppdaterad: